Gikt – en historisk sjukdom
Ordet gikt kommer troligen från latinets ”gutta”, droppe. Det finns mycket skrivet om gikt och giktens historia. Här är några nedslag i historien.
400 f. Kristus.
Under antiken beskrev Hippokrates gikt och hur den skulle behandlas. Växter som används för behandling då innehåller ämnen som finns i mediciner än idag. Under antiken ansågs gikten bero på fel sammansättning av kroppsvätskor. Sjuklig vätska droppade från hjärnan in i lederna.
Medeltiden
Gikt fick en mer generell betydelse i form av ”ledsvullnad och/eller ledsmärta”. I Danmark lever detta kvar som ett ord övergripande ord för ledsvullnad/ledsmärta.
1600-1700 – talet
Mikroskopet uppfinns och uppfinnaren Antonie van Leeuwenhoek ser att giktknölar innehåller långa sylvassa föremål ”som liknar hästtagel”.
I slutet av 1700-talet analyserar den svenska apotekaren och kemisten Carl Wilhelm Scheele material från tofi och njurstenar. Han hittar en okänd syra som senare gavs namnet urinsyra.
Ibland kallas även gikt ”Kungasjukan” och det kommer sig av att kungar t ex. den franska solkungen Ludvig XIV 1638 -1715 och den Svenska kungen Gustav den andra Adolf 1594 -1632 led av gikt.
1800 – talet
I mitten av 1800-talet visade engelsmannen Alfred Garrod att giktsjuka har förhöjda värden av urat i blodet. Det dröjde nästan 100 år tills detta ansågs vedertaget. Han konstruerade även en test” Garrods trådtest” för bestämning av urat nivåer i blodet. Ett av de första exemplen på tillämpad laboratoriemedicin.
1900 – talet
1961 visade amerikanerna DJ MacCarty och JL Hollander att urinkristaller lätt kunde påvisas i ledvätska hos giktsjuka med hjälp av polarisationsmikroskop.
2000 – talet
Medicin mot gikt riktar in sig på att förhindra att kristaller av urinsyra bildas i och runt en led. Trots nya mediciner är gikt fortfarande att betrakta som en underbehandlad sjukdom.
Text text
Att leva med gikt
Vägen till diagnos
