Min hjälte i vardagen med min reumatiska diagnos - Reumatikerförbundet

Min hjälte i vardagen med min reumatiska diagnos

Med en annorlunda och nytänkande skrivarstil framför Monika Wolfert-Rudborg en stark berättelse om sin vardagshjälte och sitt liv med en reumatisk diagnos. Från början till slut väcker Monika läsarens nyfikenhet – Vem är hjälten? 

Monica är 2018 års vinnare av Reumatikerförbundets uppsatstävling som är en del av den europeiska tävlingen Edgar Stene Price Competition

Min hjälte i vardagen med min fibromyalgi

Vi är tvillingsjälar med olika utkiksposter i livet. Vi är ett, men ändå så olika. Hon har energin och drivet och jag är den mer insiktsfulla och lyhörda. Hon vill dansa hela natten lång utan att tänka på konsekvenserna, men jag vet att morgondagen finns och kommer. Vi är yin och yang, svart och vit. 

Förlamande smärta

Jag har länge levt med smärta i kroppen och en trötthet som ibland är förlamande. Jag har kämpat, skrikit ut min frustration över fibromyalgin, gråtit i det tysta, bitit ihop och klistrat på ett leende utåt. 

Men hon ser vem jag är och finns alltid nära. Hon är min livskamrat, min vardagshjälte. Hon är den som inte går, även om hon ibland borde. Även när tröttheten och värken river isär oss och hon har all rätt på sin sida att gå. Men hon stannar och bidar sin tid, som till slut också blir min tid. Hon omsluter mig tills jag hittar tillbaka till mitt fotfäste och min mening igen. Hon står kvar även när det blir kallt och hon ser igenom min självömkan. När jag inte orkar stå kvar i smärtan och tröttheten, står hon ut i mitt ställe. Hon står kvar som en stor välrotad ek, som fogligt böjer sig i vinden utan att vika sig och skyddar mig med sitt lövverk. 

Ibland blir hon den motståndare jag så väl behöver när jag irrar runt i livets ring som en berusad vettvilling. Hon ger mig den knockout som slungar mig tillbaka till livets mitt, till min kärna. Till det som betyder något. Till det bortom smärtan och tröttheten. 

Utan henne vore jag inget 

Med henne känns det som jag kan klara allt. Hon är klok och smart, men också bottenlöst naiv ibland. För henne är livet en lek, för mig är det dödligt allvar. Ibland tror hon att smärta och trötthet går att stänga av och på som man själv vill. Ibland har hon svårt att förstå att är det en dålig dag, så är det oftast en dålig dag. Att det som är planerat går om intet. 

Hon håller mig i handen när jag inte längre vill, hon går armkrok med mig när jag måste komma igång och hon sparkar på mig när självömkans täcke blir för tungt, bittert och oklädsamt. 

Ibland vägrar jag släppa in henne i min bubbla. När jag känner att nu får det räcka. När jag känner att det inte finns någon mening. Vad är ett liv värt, som levs i ett töcken av trötthet och smärta? Vad är ett liv värt, som levs i en kropps fängelse utan någon chans till frihet? Då har hon ingen chans mot monstret av trötthet och muren av smärta. Hur når man en människa som har stängt av? Hur tvingar man någon att leva ett liv? Vad får oss att andas och ta ett steg till när allt i livet bara är smärta och trötthet? Var finns meningen då? 

Våga längta

Men hon får mig att ta nästa steg när jag verkligen inte orkar själv. Och visst, ibland blir det för mycket, ibland blir jag liggande under täcket för att jag har för ont eller är för trött och hon försvinner in i sin bubbla. Än så länge har vi hittat tillbaka. Jag har lyckats sticka hål på hennes bubbla och hon har rivit av mig täcket och sagt. ”Nej, nu räcker det! Nu är det tillbaka in i matchen”. 

Hon får mig att våga längta, våga göra, våga vara människa, våga vara den jag är, med min trötthet och smärta. Och jag gör henne säkerligen till en mer ödmjuk människa. En människa som tittar på andra med en större förståelse och som vet att det inte alltid är så lätt. Som vet att våra verkligheter kan se så olika ut och att det inte alltid syns på ytan. Att vi alla innerst inne är ensamma med oss själva. Men att vi för att överleva behöver varandras omslutande kärlek. 

Hjälte i stort och smått

Hon är min hjälte i stort och smått. Min hjälte som får mig att göra saker som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Och som faktiskt kan, och får, skoja bort värken och tröttheten ibland. Och som kan ta hand om mig, hjälpa mig och få mig att gå vidare. Och som faktiskt tycker att jag är värd allt det som värken och tröttheten ibland skymmer mig ifrån. 

Hon ger mig perspektiv. Nej, så här hade jag inte tänkt mig livet. Men hon hjälper mig att se möjligheter. Hon fånar sig ibland, så att jag skrattar och glömmer kroppen jag lever i och att jag ser glädjen och hoppet och att jag ser mina möjligheter istället för mina begränsningar. 

Och jag är nog hennes hjälte på mitt sätt. I min vardag, i mina försök att må så bra jag kan med fibromyalgin. I mitt sätt att visa att livet ser olika ut för oss alla. 

Vi har våra interna skämt som vi drar för varandra för att må bättre i vår kärlek till varandra. I vår vilja att göra gott, att ge varandra det där extra. Det där att vi faktiskt är viktigast för varandra och vad spelar det för roll med yta om det inte finns något under. 

Vi har vårt gemensamma liv. Vår gemensamma väg framåt. Och vår kärlek till livet och till varandra. 

Och hon är jag. 

Är du intresserad av att bli friskvårdsledare och nyfiken på vad det skulle innebära?

Så roligt! Då ska du kontakta din lokalförening inom reumatikerförbundet och berätta om ditt intresse.

Friskvårdsledare behövs inom många olika grupper i Reumatikerförbundet, så hör med din lokalförening hur du ska göra för att komma igång.

 

Några exempel på vad en friskvårdsledare gör

-          Leder grupper i vattengympa

-          Ordnar med stavgångsgrupper

-          Kör digitala samlingar med till exempel hand, fot eller sittgympa

-          Jobbar för att medlemmar ska få mera kunskap om egenvård

-          Leder olika typer av gympagrupper

-          Har ett intresse för livsstilsfrågor och vill hjälpa andra att må så bra som möjligt

Stäng