”Min ideala arbetsgivare – som inte ser min reumatism som ett hinder” - Reumatikerförbundet

”Min ideala arbetsgivare – som inte ser min reumatism som ett hinder”

Annika Broberg vann Reumatikerförbundets uppsatstävling 2019. Hennes berättelse ger en bra beskrivning på hur en arbetsgivare lyckats med att anpassa arbetsmiljön och hur en anställd trots sin reumatism kan leva ut sin dröm. 

”– Vi vill gärna att du kommer på intervju till tjänsten som parkarbetare”, sa kvinnan uppmanande till mig i telefonen. Det erbjudandet och ytterligare ett kom tyvärr när jag låg på sjukhuset våren 2006, i sviterna efter mitt akut debuterade SLE-skov. Jag var vid det tillfället föräldraledig med vår ettåring. Jag hade där, i sjuksängen, givetvis inte någon som helst möjlighet att tacka ja till en anställningsintervju och hade svårt att över huvud taget ta mig igenom dagarna.

Bakgrunden till det hela var att jag tidigare hade arbetat under sommarsäsongen i parkerna ett antal år, efter att ha omskolat mig till mitt drömyrke, att få arbeta med trädgårdar. Nu hade Uppsala kommuns Parkenhet utlyst en heltidstjänst som parkarbetare, vilken jag hade sökt.

Nya möjligheter

Efter ett och ett halvt års sjukskrivning fick jag åter tillfälle att arbeta sommarsäsong, på halvtid, med premisserna att få pröva mig fram var det kunde passa mig bäst att arbeta; i en så lugn, tyst och stressfri miljö som möjligt. Arbetsuppgifterna innebar att ta hand om sommarens utplanteringsväxter i växthuset och sköta perenner på grönytor i stadens Stadspark. Att på detta sätt få komma igång med arbete igen, på mina villkor, betydde otroligt mycket för mig för att kunna hantera min relativt nya livssituation.

Under våren 2008 kom jag dock fram till att det inte längre var genomförbart för mig med arbete utomhus, då det innebar exponering såväl för sol som kyla, tunga lyft och stundom ensidiga arbetsmoment. Vad skulle jag göra? Efter långa funderingar kom jag fram till att ställa frågan till ansvarig chef om möjligheten fanns att arbetsträna inomhus, på parkkontoret. Det blev direkt ett jakande svar. Vilken chans för mig, att få ta med mig kunskaper och erfarenheter från arbetet utomhus, få komma in på kontor och där kunna använda dem på annat sätt.

Prövade mig fram

Redan från början ville jag vara tydlig med att förklara vad jag orkade och inte orkade med att göra. Jag fick verkligen möjlighet att pröva mig fram med olika arbetsuppgifter i en takt som för det mesta passade mig bra. Jag fick även utmaningar för att kunna se var mina gränser gick, och jag kunde säga till om jag inte orkade eller klarade ett arbetsmoment, utan att känna att det blev misstolkat.

2010 fick jag fast anställning på Parkkontoret och har arbetar halvtid där sedan dess.

Jag tar fram internt material, har kundkontakt samt gör mindre utredningar och projekt.

Livslångt lärande att lyssna till sin kropp

Under åren har viljan, som det inte verkar vara något fel på, gjort så att jag ibland tagit mig vatten över huvudet. Jag har i min iver gått in i projekt som jag visserligen kunnat slutföra men, som sett i efterhand, tagit alltför mycket av mina krafter. Tröskeln, som tidigare fanns, för vad jag orkar med är nu låg eller nästan obefintlig, så att lära sig att lugna ner sig och lyssna in kroppen för att kunna hushålla med krafterna är ett livslångt projekt att arbeta med.

Stor förståelse

Jag upplever att det från min chef och mina arbetskamrater finns förståelse för min sjukdomssituation. Jag kan exempelvis komma på morgonen till arbetet och säga ”i dag är det en sämre dag ” och känna att det är tillåtet att få ta det lite lugnare den dagen.

Det finns även möjlighet att kunna ha en flexibel arbetsdag och då komma senare, om det är ett möte på eftermiddagen, gå vid lunch om det blivit en tidig morgon eller till och med kunna ta ut en ledig dag, om det varit extra mycket aktivitet. På bättre dagar då jag känner mig ”så gott som frisk” och dröjer mig kvar på arbetet kan jag snällt bli tillsagd att gå hem för att spara på krafterna.

Positivt bemött och förstådd

I och med detta har jag kunnat hålla en relativt jämn arbetsnivå och kunnat undvika längre sjukskrivningar. Jag har alltså haft turen att bli positivt bemött och förstådd, kunnat få arbeta utifrån mina förutsättningar och inte känt att jag har blivit särbehandlad för min reumatiska diagnos. Detta gör att jag de flesta dagar kommer till arbetet med ett leende och orkar med de sämre dagarna med hjälp av mina goda arbetskamrater och mina chefer – Som inte ser min reumatism som ett hinder. 

Annika Broberg vann Reumatikerförbundets uppsatstävling-2019. Temat var ”Min ideala arbetsgivare som inte ser min reumatism som ett hinder”.

Så här löd juryns motivering:

”Annika Broberg ger en bra beskrivning på hur en arbetsgivare lyckats med att anpassa arbetsmiljön och hur en anställd trots sin reumatism kan leva ut sin dröm. ”Jag har haft turen att bli positivt bemött och förstådd”, skriver Annika. Att trivas och må bra på arbetsplatsen är viktigt för alla. Vi hoppas att berättelsen kan inspirera både arbetstagare och arbetsgivare till att skapa en bra arbetsmiljö.”

Uppsatstävlingen är en del av en större tävling som heter Edgar Stene Prize Competition.

Är du intresserad av att bli friskvårdsledare och nyfiken på vad det skulle innebära?

Så roligt! Då ska du kontakta din lokalförening inom reumatikerförbundet och berätta om ditt intresse.

Friskvårdsledare behövs inom många olika grupper i Reumatikerförbundet, så hör med din lokalförening hur du ska göra för att komma igång.

 

Några exempel på vad en friskvårdsledare gör

-          Leder grupper i vattengympa

-          Ordnar med stavgångsgrupper

-          Kör digitala samlingar med till exempel hand, fot eller sittgympa

-          Jobbar för att medlemmar ska få mera kunskap om egenvård

-          Leder olika typer av gympagrupper

-          Har ett intresse för livsstilsfrågor och vill hjälpa andra att må så bra som möjligt

Stäng