Genuttryck och proteiner - en väg till bättre behandling av patienter med småkärlsvaskuliter

Johanna Dahlqvist, Uppsala Universitet, 115 000 kronor

Bakgrund och motivering

Småkärlsvaskuliter är allvarliga reumatiska sjukdomar. De kännetecknas av autoimmun inflammation, vilket kan drabba i princip alla organ och leda till total förstörelse av organen. Det är fortfarande oklart vad som triggar sjukdomen och vilka molekylära faktorer som sedan driver inflammationen. Det saknas även bra sätt att följa sjukdomens aktivitet när den är under behandling.

Syfte och mål

Vår studie syftar till att förbättra diagnostik och behandling av patienter med småkärlsvaskuliter. Mer specifikt ämnar vi kartlägga vilka immunceller som spelar en nyckelroll tidigt i sjukdomen och vilka signalvägar dessa celler använder sig av. Med den här kunskapen kan vi framöver hitta nya sätt att behandla sjukdomarna. Vidare ämnar vi identifiera biomarkörer som är kopplade till hur aktiv sjukdomen är hos patienterna, när dessa är under behandling. På så sätt kan man i kliniken snabbare fånga upp patienter där sjukdomen ökar i aktivitet och där behandlingen behöver intensifieras.

Metod

Vi kommer att studera genuttryck hos immunceller från patienter med småkärlsvaskuliter på en-cells-nivå. Data över genuttrycket kommer att analyseras med avseende på vilka celltyper och gener som är aktiva. Vidare kommer vi att analysera nivåer av nästan 200 olika proteiner i blodprov från patienter, där proteinerna kommer att kopplas till den typ av vaskulitsjukdom som patienten har, hur aktiv sjukdomen var när blodproven togs, samt vilka organ som har attackerats av inflammation.

Betydelse för patienten 

En ökad kunskap om mekanismerna vid utveckling av småkärlsvaskuliter kan leda till identifiering av nya sätt att behandla sjukdomarna. Detta, i kombination med identifiering av biomarkörer som är kopplade till subgrupper av patienter, kan möjliggöra mer precis behandling av småkärlsvaskuliter, där val av behandlingsregim är mer individbaserad och kan skilja sig åt mellan patienterna. Dessutom kan kopplingen mellan biomarkörer och engagemang av specifika organ och patienter leda till en mer individualiserad uppföljning av patienter utifrån riskberäkningar och prognos.