SLE - prognos och mekanismer vid kardiovaskulära och neuropsykiatriska manifestationer.

Anders Bengtsson, Lunds Universitet , 350 000 år 2/2

Bakgrund och motivering

SLE är en autoimmun reumatisk sjukdom som kan drabba alla kroppens organ och en överdödlighet med stor risk att drabbas av hjärtinfarkt, stroke och andra neurologiska manifestationer. Målet med vår forskning är att undersöka bakomliggande mekanismer till dessa problemområden. Vi tror att den kroniska inflammationen vid SLE inte är tillräckligt kontrollerad vilket leder till dessa kardiovaskulära och neurologiska problem som inte bara påverkar överlevnad utan även livskvalitet och arbetsförmåga.

Syfte och mål

Vi och andra har visat att försämrat borttagande av döende celler som på ett onormalt sätt exponerar sitt innehåll för immunsystemet. Detta leder till att autoantikroppar och immunkomplex bildas, aktivering av typ I interferon systemet, kronisk aktivering immunsystemet och en ond spiral sätts igång. Vi undersöker nu hur dessa processer påverkar utveckling av kardiovaskulär sjukdom och neurologiska problem vid SLE med både kliniska och experimentella studier.

Betydelse för patienten

Patienten med SLE har nytta av denna forskning då vi kartlägger sjukdomen och förstår den bättre genom att vi fokuserar på det som påverkar överlevnad och livskvalitet. Det vi gör på laboratoriet kommer patienten till nytta på längre sikt eftersom vi där upptäcker vilka mekanismerna är för störningar i blodkärl och hjärna. Vår forskning kan man dock kalla translationell då vi verkligen utgår från patientens problem när vi undersöker immunsystemet på laboratoriet. Det är vår mycket tydliga målsättning att forskningen ska leda till ett förbättrat omhändertagande, nya markörer för diagnostik och uppföljning, och nya behandlingar.

Progress

Genom att vi följt våra SLE-patienter i Skåne sedan 80-talet och registrerat både kliniska data och sparat prover i vår biobank har vi studerat långtidsprognos och kunnat se att det är kardiovaskulär sjukdom och manifestationer från centrala nervsystemet som har störst betydelse. Vi ser att störningar i blodkärlens innersta vägglager (endotelet) samverkar med blodplättarna (trombocyterna). Dessa blodplättar har vi studerat närmare med avancerad teknik och sett att de är aktiverade och har särskilda autoantikroppar bundna till sig. Vi ser också att vissa genvarianter bidrar tydligt till att utveckla sekundärt antifosfolipidsyndrom med påverkan på blodplättar och att få blodproppar.