”Min mor sade alltid att forskningen skulle gå framåt och att pappa skulle bli frisk”

Katarina är ett år gammal när hennes pappa drabbas av ledgångsreumatism. Året är 1946 och pappa Sigvard, mamma Majvor och de fyra syskonen bor i ett litet fiskeläge, i ett rum och kök utan rinnande vatten. Pappas leder blir allt mer deformerade. Som om det inte vore illa nog får han även muskelreumatism, som påverkar hjärtat.

Katarinas familj på besök hos fotografen ca 1950. Pappa Sigvard och mamma Majvor och barnen. Katarina är yngst och sitter i mammas knä.

Idag är Katarina Mathson pensionär och hennes berättelse handlar om framtidsoptimism – hur familjen redan från början sätter sitt hopp till forskningens framsteg och utvecklingen av nya mediciner mot reumatism. Men det är också ett stycke svensk historia.

Jag har inga minnen av min pappa som frisk. Mamma har berättat att det började med han fick värk i ett knä när han låg inkallad under andra världskriget och ofta körde en bil där en vindruta fattades. Det var kalla vintrar på 1940-talet, runt 30 minusgrader.”

Med en sjuk far finns det risk för att barnen måste utackorderas till andra familjer. Men mamma Majvor är en stark och driftig  kvinna som aldrig låter barnen eller sin man tappa modet. Genom hårt arbete håller hon ihop familjen och ser till att alla får vad de behöver. Dessutom har hon en absolut tilltro till forskningens framsteg som hon förmedlar till sina barn: 

Min mor sade alltid att forskningen skulle gå framåt och att pappa skulle bli frisk, botad från sin sjukdom. Jag levde på hoppet.”

Men hur såg det ut för dem som drabbades av reumatism i Sverige under 1940-talet?  

Vård och läkemedel mot reumatism är vid den här tiden en ojämn historia. Injektioner med guldsalt är det som står till buds – en behandling som introducerades redan under 1920-talet men som Sigvard inte mår bra av och därför avstår.  

1940 kommer läkemedlet Sulfasalazin som visar sig fungera mot både reumatism och tarmsjukdomar. Kortison används för första gången mot reumatism 1948.  Båda medicinerna blir omvälvande för dåtidens reumatiker och används än idag. 

Sigvard får aldrig Sulfasalazin utskrivet men när han och flera reumatiker tillsammans vänder sig till läkare i Stockholm får han kortison. Det informella nätverket och gemenskapen med andra reumatiker är mycket betydelsefullt för Sigvard. De utbyter tips och råd, och följer utvecklingen av läkemedel och behandlingar mot reumatism, berättar Katarina.

Vid den här tiden finns också ett nytt formellt nätverk. I november 1945 bildas det som ska bli dagens Reumatikerförbundet, nämligen Riksföreningen för bekämpande av de reumatiska sjukdomarna, i dagligt tal Riksföreningen mot Reumatism (RMR). Vid första årsmötet 1947 hade riksföreningen 3 500 medlemmar.

Tack vare kortison och paracetamol kan Sigvard arbeta i 10 år efter sitt insjuknande. Han arbetar bland annat som förrådsman, stuveriarbetare och vinschansvarig på lastbåtar i hamnen – mellan olika sjukhusvistelser. Majvor arbetar hemma som sömmerska, tar jobb som kokerska och startar bageriverksamhet med kakor och tårtor. Föräldrarna inpräntar i barnen hur viktig skolan är och hur avgörande det är att skaffa sig en utbildning.

Sigvard håller sig informerad om utvecklingen av läkemedel och behandlingar mot reumatism. Majvor ser till att han får prova det som är nytt och allt som kan tänkas lindra besvären. Hon är noga med det som vi idag kallar egenvård. Bland annat lånar hon ett badkar och kokar badvatten på vedspisen så att Sigvard kan bada i varmt vatten med avkok på rötter från ormbunkar som hon plockar i skogen. Maten består av mycket grönsaker och frukt från trakten och Sigvard äter vitlök på smörgåsen varje dag. 

Familjens tillvaro ändras så småningom genom framväxten av Välfärdssverige och bostadsreformer. Ett statligt lån finns för trångbodda arbetarfamiljer som vill bygga sitt eget hus och Majvor agerar. Inte många tror väl att en familj med en så sjuk man kan beviljas lån. Men Majvor och Sigvard ansöker, blir godkända, låter bygga det nya hemmet och betalar tillbaka varje krona genom sparsamhet och arbete. 

Idag är mamma Majvor 101 år och Katarina själv är pensionär. Pappa Sigvard blev 75 år. De revolutionerande biologiska läkemedlen kom först i början av 2000-talet, tio år för sent för att kunna hjälpa Sigvard. Katarina säger: 

”I dag vet jag att de som drabbas av reumatiska sjukdomar kan få mediciner som lindrar deras svåra smärtor och övriga besvär. Reumatikerförbundet har bidragit och bidrar till många framgångsrika forskningsprojekt. Det visar tydligt på hur viktigt Reumatikerförbundet är! Jag hoppas att forskningen även fortsättningsvis skall bli framgångsrik!”

Har du läst om Katarina Mathson och hennes familj i vårt insamlingsbrev? Läs det här. 

Har du läst om Mats Griph i vårt insamlingsbrev?  Läs det här.

Facebook-kommentarer

DU MISSAR VÄL INGET INTRESSANT?

Prenumerera på nyhetsbrevet!