Artros: Molekylära markörer visar vägen till bättre behandling

Vad är artros?

Artros är en sjukdom som sitter i hela leden, men det kännetecknas speciellt av en obalans mellan nedbrytning och uppbyggnad av brosket. Det kan i princip drabba alla leder i kroppen som har brosk, men drabbar vanligtvis knän, höfter och händer. Smärta är ofta den största anledningen till besvär för personer med artros, men artros orsakar även bristande funktion och stelhet i leden.

Många tror att artros är en vanlig del av åldrandet och inte en sjukdom i sig, men det är en gammal myt. Artros är en sjukdom med allvarliga konsekvenser och som kan behandlas.

Register och molekyler i kampen mot artros

Tack vare Reumatikerförbundets finansiella stöd, har forskare som Martin Englund (Lunds universitet) kunnat påvisa att personer med knä- och höftartros bland annat även har högre risk för samsjuklighet som depression och hjärt-kärlsjukdom. Han använde data från skånska register som innehåller sjukvårdsinformation för nästan 555 000 personer utan artros och dryga 50 000 patienter med knä- eller höftartros.

Sådan forskning är viktig för att studera förekomst av följdsjukdomar kopplade till artros, men vi vet fortfarande för lite om det tidiga sjukdomsförloppet vid artros. Klinisk undersökning och röntgen är inte tillräckligt känsliga för att tidigt upptäcka artros och mer kunskap behövs om vad som pågår inuti leden på en molekylär nivå.

Reumatikerförbundet har under flera år gett forskningsmedel till laboratorieforskaren André Struglics (Lunds universitet) för att studera just det. Tanken är att hans arbete kommer att identifiera molekylära markörer som kan användas för att följa sjukdomsförloppet och effekten av behandling. Sådan kunskap kan även komma att främja utvecklingen av mediciner som bromsar sjukdomen. Struglics menar på att forskning kring artros får för lite stöd i jämförelse med andra folksjukdomar och Reumatikerförbundets stöd är därför av stor betydelse.

Artikeln är en del av Reumatikerförbundets riktade satsning: Artros

Bild: från vänster André Struglics och Martin Englund, Lunds universitet