FÖR ÅTTA ÅR SEDAN låg Lisa Ridzén i en säng tio mil utanför Sydney och skrev sexnoveller. Huset var beläget högt uppe på en brant med utsikt över stränderna, och hon, som hade svårt att överhuvudtaget kunna gå, isolerades. Sovrummet blev hennes tillvaro.

– Vad jag minns tydligast är affischen mitt emot mig på väggen, med Kylie Minogue och Nick Cave. Den var det sista jag såg när jag somnade och det första jag såg när jag vaknade, berättar hon.

Så hur hade hon hamnat där? Värken i handlederna hade hon haft länge, men avfärdat som överansträngning efter stickandet. Först med de accelererande smärtorna i ländryggen 2016 sökte hon hjälp. Ett år senare fick hon sin diagnos: Ankyloserande spondylit, en sjukdom som sällan syns på blodprover.

Vid det laget var hon redan rätt nerbruten. När hon kort därefter flyttade till Australien, hennes pojkväns hemland, blev sjukdomen snabbt ännu värre.

– Inflammationen spred sig upp till nacken och ner i fötterna. Nu levde jag med värk dygnet runt. Och med värken kom oron: Skulle jag någonsin bli bättre, och, om inte – skulle jag kunna leva på det här sättet? Svaret på den frågan, insåg jag, var nej.

I den prekära situationen föddes ett författarskap. När kroppen gav upp började Lisa Ridzén att skriva – sexscener. Det var både en sorts undersökning av ett ämne som låg henne nära – hon satt i styrelsen för RFSU i Umeå och var engagerad i sexualpolitiska frågor – och en form av verklighetsflykt.

– Jag är en sådan som drar mig undan när jag mår dåligt. Jag vill inte prata med folk. Där tror jag att skrivandet blev ett litet frirum i mitt inre, en möjlighet att få leka i mitt huvud.

VÄGEN UPP FRÅN botten gick via biologiska läkemedel. Men inte uteslutande: Hon gjorde samtidigt vad hon kunde för att med egna krafter påverka tillvaron.

Ett sätt var meditationsövningar, genom vilka hon lärde sig att hantera smärtan. Ett annat att lägga om kosten. Det senare uppmuntrades hon till av en reumatolog i Australien.

– Hon sade: ”Forskningen vet absolut inte allt, men det finns indikationer på det här och det kan ha effekt.”

Det handlade bland annat om att utesluta stärkelse och mejeriprodukter. Lisa Ridzén undviker numera också socker och superprocessad mat. Sambandet är tydligt, säger hon: en viss typ av mat och dryck kommer med tilltagande inflammationer, trots de biologiska läkemedlen.

– För mig var det här med kosten också en jätteviktig del i att känna att jag kunde få någon form av kontroll, att själv ta initiativ.

Varken läkemedel eller förändrade matvanor innebar något omedelbart skifte i situationen, men långsamt blev det bättre. Med ny energi kunde hon börja orientera sig i en tillvaro som vänts upp och ner. Hon läste mycket.

– När jag började komma ur det värsta sög jag i mig allt jag kunde av personer med kronisk värk.

Här blev Reumatikervärlden en viktig referenspunkt, berättar hon. Förutom att hon sökte kunskap om reumatiska sjukdomr, hade hon också behov av berättelser och reportage för att spegla sina egna erfarenheter och skönja ett hoppets dramaturgi.

– Jag lyssnade samtidigt mycket på Petra Mede, som har ryggbesvär, och läste allt av Jenny Jägerfeld, som också har en reumatisk sjukdom. Det här var människor som hade upplevt samma sak som jag, men som nu lever goda liv.

DET VAR DOCK ett inslag i berättelserna om människor med kroniska sjukdomar som hon brukade värja sig inför: frågan om sjukdomsprocessens ”lärdomar.”

– Jag tänkte: ”Jag kommer aldrig att vara glad för min sjukdom”, och det kommer jag heller aldrig vara, men… Den här perioden i mitt liv var ett stålbad, och jag lärde mig faktiskt någonting: att inte acceptera bullshit, och att ta mitt liv, mina lustar och tankar och idéer, på allvar.

Hon tror att den insikten är en viktig förklaring till att hon har » fortsatt skriva, och – att skriva färdigt.

– Rätt vad det är tar allting slut, rätt vad det är kan man inte, och då vill jag inte bara ha gjort en massa saker som jag inte velat. Om det makes sense?

Sedan hon kom hem från Australien har hon inte bara påbörjat doktorandutbildningen inom sociologi på Mittuniversitetet, utan dessutom kommit ut med en roman som blivit en av senare års största succéer: Tranorna flyger söderut. Den handlar om Bo, en äldre man i Östersund, som ser tiden och relationen till sin son glida honom ur händerna.

Berättelsen blev utsedd till årets bok 2024, och översattes snabbt till över trettio språk.

– När den såldes till England, USA och Tyskland, tänkte jag: Det kanske kan vara något i den här gubben!

Hur har succén påverkat henne? Hon har nog inte riktigt tagit in den, säger hon. Men den har gjort det möjligt för henne att fortsätta skriva, och den har inneburit många möten som berört henne.

– Jag har fått oerhört många brev och meddelanden på sociala medier. Jag blir rörd när äldre män hör av sig och säger att de känner igen sig, att boken har fått dem att omvärdera relationer i sitt liv, och att den har fått dem att gråta.

TRANORNA FLYGER SÖDERUT är en bok om manlighet och glesbygd, men också om allmänmänsklig kontrollförlust. Här bakade Lisa Ridzén in en egen erfarenhet, berättar hon: att inte kunna lita till sin kropp och vara utelämnad till andra har satt djupa spår i henne.

– Jag och Bo har helt olika sorters erfarenheter, men jag vet hur det är att ligga själv i ett rum och känna hur helt basala saker, som att kunna gå och springa, tas ifrån en.

Just nu upplever hon på nytt en sorts maktlöshet. Det har inte med den reumatiska sjukdomen att göra den här gången, utan om en blomkruka som hon fick i huvudet i början av augusti. Det tog ett tag innan hon förstod allvaret, men den kvardröjande hjärntröttheten har nu gjort den saken klar för henne.

– Jag vet inte riktigt när jag kommer att kunna tänka igen, höll jag på att säga. Jag har inte en helt fungerande hjärna.

DET GÅR UPP och ner med tröttheten. Bättre perioder har följts av bakslag, och just nu är hon sjukskriven på 75 procent.

– Under senhösten och hela våren har jag fått ställa in i princip alla framträdanden, vilket är tråkigt förstås. Förrförra veckan var jag faktiskt i London för att träffa journalister, men när jag kom hem blev jag sängliggande en vecka. Sedan följde ytterligare en vecka där jag var väldigt trött.

Dags för nya sexnoveller, nu i den nya isoleringen? Nej, däremot är en ny roman på gång. Den ska utspela sig i samma jämtländska miljö som debutboken, men med yngre huvudpersoner än Bo.

Hjärntröttheten gör att arbetet går långsammare än tänkt, men Lisa Ridzén tar det med ro.

– Det är fortfarande smärtsamt och enormt frustrerande när man måste lägga om sitt liv radikalt för en sjukdom eller ett olycksfall. Men jag har helt andra strategier för att hantera det den här gången.