”Jag blir bättre på att hantera smärta här”

Nästan varje dag är Johanna Lisstrand i stallet. Rider, ryktar, mockar, kånkar. Hon orkar därför att hon får göra det hon älskar. När hon är med sin häst Emil glömmer hon bort att hon är sjuk eller har ont.

– Jag pushar mig lite extra i stallet för att jag tycker att det är så mysigt att vara där. Då glömmer jag min sjukdom och kan fly vardagen en stund. Det är min form av terapi.

Men att äga och ta hand om en egen häst var långt ifrån självklart när hon fick sitt sjukdomsbesked. Tvärtom kändes häst och kronisk reumatisk sjukdom med livslång medicinering som en omöjlig kombo.

– Jag fick en chock. Det var svårt att ta in, jag var ju inte ens 30 år. Vad skulle detta betyda för min framtid? Hur skulle någon vilja vara med mig om jag har ständig värk och inte orkar göra saker? Kommer jag kunna jobba, skaffa barn – och inte minst rida? Det var många tankar i huvudet.

TIDEN INNAN HON fick diagnosen var jobbig. Hon hade ont i lederna, var onaturligt trött och orkade i princip ingenting. Ändå tog det lång tid för vården att förstå vad som var fel.

– Jag grät nästan varje dag av smärtan och för att jag inte fattade vad som hände med mig. Till slut bokade jag en tid på vårdcentralen, men det tog många besök innan jag fick något gensvar. Jag var hos flera olika läkare innan jag blev tagen på allvar. Till sist fick jag komma till reumatologen, och där satte de direkt in biologiska läkemedel eftersom jag mådde så dåligt och det var ett så pass snabbt förlopp.

Samtidigt som det var både en chock och en sorg att få ett sjukdomsbesked så tidigt i livet var det också en lättnad då hon förstod orsaken till smärtan, berättar Johanna.

– När man träffat så många läkare som inte hittar något fel börjar man ifrågasätta sig själv. Är det jag som inbillar mig? Mår alla så här? Tänk om jag måste må så här hela livet utan att det finns någon hjälp? När jag väl fick diagnosen och insåg att det finns mediciner som kan få mig att må bättre kändes det lite som en lättnad.

Det tog lång tid för medicinerna att kicka in fullt ut, men Johanna kände att hon blev bättre och bättre. Hon bestämde sig för att fortsätta med ridningen, ett intresse hon haft sedan barnsben.

– Från att jag var 8–9 år har min största dröm i livet varit att en dag ha en egen häst. Men när jag fick diagnosen la jag drömmen på hyllan. Min sjukgymnast peppade dock mig och fick mig att inse att sjukdomen inte är min identitet. Jag är fortfarande jag! Då bestämde jag mig för att inte ge upp och göra allt i min makt för att leva det liv jag drömt om.

Av en slump hörde en gammal kompis från gymnasiet av sig till Johanna och frågade om hon ville köpa hennes häst. Hon var gravid med sitt tredje barn och hade inte tiden som krävdes längre.

– När jag fick det här erbjudandet tvekade jag först – hur skulle jag orka ta hand om en häst? Men både min sambo och mina föräldrar peppade mig att åtminstone testa. De visste ju hur mycket mitt hästintresse betyder för mig.

Johanna tog chansen att uppfylla sin dröm, och idag kan hon inte tänka sig ett liv utan sin häst Emil som hon nu haft i snart två år.

– Jag är övertygad om att jag hade mått sämre utan häst, både fysiskt och psykiskt. I stallet får jag ny energi och blir bättre på att hantera smärta och stress. Ridningen gör också att jag tränar i princip alla muskler och leder. Visst, det tar mycket tid och är hårt jobb stundtals, men jag får så mycket tillbaka. Att vara med Emil och bland de andra hästarna är ovärderligt, det höjer min livskvalitet till hundra procent.

JOHANNA TROR ATT det är viktigt att hitta något som får en att vilja pressa gränserna för vad man klarar av, för att inte fastna i sin sjukdom.

– I början var jag rädd för att överanstränga mig, jag visste inte vad kroppen klarade av. Jag begränsade nog mig själv ganska mycket. Men min sjukgymnast visade mig hur mycket jag kunde gå utanför min smärta, och tänja på min smärtgräns. Hon lärde mig att jag kan pusha min smärta bara jag planerar in återhämtning efteråt.

Kärleken till Emil och ridningen gör att hon vågar utmana sig själv att gå utanför sin komfortzon. Något som gjort att hon kan leva det liv hon alltid drömt om.

– Utan mitt hästintresse hade det nog varit mer påtagligt att jag haft reumatism. Jag hade kanske känt efter lite mer och rört på mig lite mindre. Men framför allt hade jag inte fått samma mentala break som jag får i stallet. Ingen annanstans känner jag mig så lugn, fri och lycklig som där.