”Jag var långt under ytan”

Efter studenten testade Katarina Järvborn många olika jobb för att ta reda på vad som fungerade för henne, och vad som inte gjorde det. Hennes JIA var aggressiv och hon var tvungen att noga överväga sitt yrkesval samtidigt som hon ville hitta någonting som kändes kreativt och meningsfullt. Till slut landade hon i att utbilda sig till förskollärare.

– Det är ett oerhört engagerande, meningsfullt och kreativt jobb, berättar Katarina Järvborn.

På grund av sin aggressiva reumatism har Katarina Järvborn tvingats genomgå många operationer genom åren, med sjukskrivningar som följd. Men hon har alltid lyckats komma tillbaka till arbetet – ibland med gips, ibland med skenor.

– Det har känts som mitt livs kall, och jag har alltid längtat tillbaka, säger hon.

Men i februari 2020 tog det stopp. Katarina Järvborn hade gjort en ny handoperation som till en början såg ut att ha gått bra, men som resulterade i ytterligare en operation i juni, som senare ledde till att hennes handfunktion – som redan var ordentligt nedsatt – förvärrades ytterligare.

– Till slut gick det inte att komma tillbaka till mitt ordinarie jobb. Då blev jag erbjuden andra arbetsuppgifter och senare ett helhetsuppdrag som utvecklingsledare på den förskoleenhet som jag arbetade på. Men det var ett tidsbegränsat uppdrag, och därefter hade min arbetsgivare ingenting att erbjuda. Jag var tvungen att sluta, berättar hon.

Att hon inte längre skulle få hålla på med det hon var utbildad till och älskade var ett hårt slag. Katarina Järvborn berättar att det här var en tuff period i hennes liv.

– Jag fick genomgå en arbetsförmågeutredning och var långt under ytan kan jag säga. Det tar på en att någon annan ska tala om vad man klarar av och inte, och hur ens liv ska se ut. Man blir väldigt liten och känner att man inte är värd någonting, berättar hon.

Trots att livet kändes motigt och tungt började Katarina fundera på hur hon skulle kunna använda sin kompetens och sitt engagemang – men på nya sätt. Samtidigt kom hon i kontakt med Omställningsfonden genom vilken hon fick möjlighet att gå en utbildning och bli internationellt certifierad coach. Strax därefter gick hon även en påbyggnadsutbildning för att bli hälsocoach – och därefter startade hon ett eget företag som förskolecoach och hälso- och livsstilscoach: Solinas coaching.

– Jag har haft ett ganska stort Instagram-konto genom åren, där jag har spridit kollegialt lärande och delat med mig av mitt arbete, tips och idéer till personal i förskolan, så jag började publicerade inlägg kontinuerligt som ett komplement till mitt företag. Det har gått jättebra!

Idag jobbar Katarina Järvborn deltid med sitt företag där hon erbjuder coachning, föreläsningar och arbetsmaterial för pedagoger och skolledare i förskoleverksamheter. Här erbjuder hon även hälso- och livstilscoachning för privatpersoner. Parallellt har hon en deltidstjänst på ett privat utbildningsföretag.

– Där jag är anställd nu har jag möjlighet att jobba hemifrån ofta. Det hjälper mycket, berättar hon.

I dagsläget har Katarina Järvborn inga bromsmediciner alls. Hon har gått igenom hela registret och berättar att hon har en lever nu som ”inte är så glad.” Värken och stelheten är någonting hon har lärt sig att leva med och acceptera.

– Jag har haft reumatism sedan jag var barn, jag tror att det på ett sätt är enklare då att inte fastna i en negativ tankespiral. Livet är inte slut bara för att man blir sjuk, man behöver bara göra saker på nya sätt, säger hon.

På frågan om vad som har fått henne att orka se framåt berättar Katarina att hon alltid har haft en stor kreativ kraft inom sig, som hon behöver få utlopp för.

– Att kunna sprida och dela kunskaper, och skapa förutsättningar för barnens bästa förskola gör att jag fortsätter! Sedan håller jag på mycket med mindfulness, meditation och affirmationer. Och jag vistas mycket ute i naturen, jag tar promenader vid havet eller skogen, gärna tillsammans med familjen.

Till andra som befinner sig i ett skede där de måste tänka nytt eller byta spår uppmuntrar Katarina Järvborn att våga.

– Det är viktigt att inte låta rädslan begränsa en, utan att försöka se möjligheter. Tankens kraft är väldigt viktig. Och att se sina förmågor och möjligheter i stället för sina begränsningar. Försök se det stora i det lilla, och tänk på att varje steg räknas när man tänker långsiktigt, säger hon. 

Katarinas galleri