Min berättelse – Gustav Larsson Borg

– Men då hejdade min fru mig och sade att det inte stämmer, för varken hon eller någon hon kände hade det så. Då fick jag mig en tankeställare och började fundera på om både jag och Vera hade drabbats av någon sjukdom, säger Gustav Larsson Borg.

Flera i släkten hade ledgångsreumatism och när dotterns fingrar blev svullna var det ingen tvekan – sjukvården såg direkt att hon hade samma diagnos.

–Det här var tre år sedan och Vera var bara nio år gammal. Som förälder var det såklart en stor ovisshet kring hur livet nu skulle bli, hur snabbt hon skulle få hjälp och hur hon skulle klara att hantera sin sjukdom. Sedan kom också de där löjliga tankarna då jag tänkte att ”nu kommer hon aldrig kunna idrotta på elitnivå” eftersom jag hade målat upp bilder kring hur livet ska vara. Men det var ju inte ens säkert att hon ville det.

I och med besked om att Vera hade reumatoid artrit (RA) började Gustav själv fundera på sina egna besvär. Likt dottern hade han stela händer och handleder, men också smärta i fötter och andra delar av kroppen. Men då han alltid varit aktiv och tränat olika idrotter och styrketräning trodde han att besvären berodde på träningsskador, trånga skor eller träningsvärk. Gustav hade aldrig så stora besvär att han var tvungen att sluta träna och anpassade bara sina övningar efter dagsform.

–Det var lätt för mig att ignorera problemen. Om jag hade ont i armarna så tränade jag benen och vice versa. Men efter att Vera fått sin diagnos blev hon en stor anledning till att jag faktiskt kollade upp om jag också hade RA, vilket jag hade. Jag ville inte att hon skulle vara ensam utan att vi hade det tillsammans och kunde prata om det.

Han är imponerad av dotterns styrka.

–Hon tycker det är jobbigt att behövs ta en spruta en gång i veckan, men i övrigt hon är aktiv, glad och pigg och ingen skulle märka att hon är sjuk. Vera har fått jättebra behandling och när jag såg hur mycket hjälp det fanns att få och att den hjälpen fungerade blev jag också motiverad att kolla upp om jag hade samma sjukdom, säger Gustav och fortsätter:

–Vi tar en dag i taget. Idag är hon 12 år och hade jag själv fått min diagnos som ung hade jag haft jobbiga tankar och trott att mitt idrottande var över. Jag spelade amerikansk fotboll på hög nivå och då hade jag velat läsa om någon annan berätta om att det går att ha en reumatisk sjukdom och ändå träna på hög nivå.

Hur tänkte du när du fick ditt besked?

–Att det gick så fort att få en diagnos. Det var bara ett besök på vårdcentralen, remiss till reumatolog och röntgen. De såg direkt att jag hade förändringar och indikationer i blodvärdena som visar på RA. Men annars tänkte jag nog inte så mycket eftersom jag redan hade förstått vad jag skulle få för besked. Det var värre med dottern, när det gäller någon annan och framför allt ens barn är det jobbigt.

Har din sjukdom påverkar ditt liv och märker du av det i vardagen?

–Nej, inte direkt. Självklart måste jag planera min medicin och ibland får jag skov då sjukdomen blir värre under en period. Men jag märker det nog mest när det kommer till träning. Jag tränar framför allt kampsport och gör vissa kroppsdelar ont, då är det inte så skönt att bli kastad eller att göra vissa grepp där kroppen blir fastlåst. För ett tag sedan satte det sig en inflammation i ena handleden och jag kunde inte röra tummen. Det gjorde att jag inte kunde ta vissa grepp när jag tränade brasiliansk jujutsu. Men så kommer det alltid vara och då är det bra att jag också har styrketräningen, för den är lättare att anpassa. Har jag en handled som gör ont mer än vanligt en dag, då hoppar jag bara över att träna den delen av kroppen den dagen och fokuserar på något annat.

Han pekar på hur viktig träningen har varit för honom och hans sjukdom, att den hjälper honom att må bättre och att den blivit ännu viktigare efter att han fick sin diagnos.

– När jag rör på mig och är mitt i träningen så lindrar det väldigt mycket. Smärtan försvinner för ett tag. Det känns lite dumt att säga ”träna bara så blir det bra” eftersom vissa inte kan förmå sig det, men för mig är det avgörande. Har det gått några dagar och inte tränat så känner jag mig mycket stelare, säger Gustav och fortsätter:

–Jag och Vera gav oss ut på en joggingtur tätt efter att hennes RA brutit ut. Efter ungefär två kilometer stannade hon och berättade att det inte längre gjorde ont i fingrarna, vilket visar på vilken läkande effekt träning kan ha. Att göra något som lindrar i en halvtimme eller mer är jättemycket värt när man har ont.

Har din RA gett dig något positivt?

–Att jag uppskattar de små stunderna i livet mer. Är det bra just för stunden så är livet bra, för man vet inte hur framtiden kommer att bli.

Hur tror du att framtiden blir?

–Igen aning, och jag tror att jag hade gett samma svar oavsett om jag haft RA eller inte. Men jag ser positivt på framtiden gällande behandling av RA eftersom det har hänt och fortsätter hända mycket som gör den bättre. Innan Vera sin diagnos så hade jag en bild av RA som en väldigt allvarlig sjukdom, där hela kroppen till slut kroknade, men så tänker jag inte alls nu eftersom jag vet hur bra behandling det finns att få. Både jag och Vera mår bra, så min syn på framtiden med RA är väldigt ljus.

Gustavs bilder

Gustav Larsson Borg tränar helst brasiliansk jiujitsu, där fokus framför allt ligger på att med grepp och lås få den andre att ge upp.

”Den variant som syns på bilderna kallas ofta submission wrestling, och är utan traditionell dräkt, vilket underlättar för mina fingrar och handleder eftersom dräkten ibland är svår att greppa om jag har ont,” berättar Gustav.

Har du en berättelse att dela? Var med och sprid kunskap om hur det är att leva med en reumatisk sjukdom. Använd hashtaggarna #minberättelse #reumatikerförbundet på Instagram. Du kan också kontakta Anne Ralf och bli en av våra reumatikerstjärnor!