Normer påverkar behandling vid smärta

Redan när vi är små får vi lära oss hur vi förväntas reagera på smärta. Ett generellt mönster är att pojkar som ramlar ofta möts av ”upp och hoppa” och avledningsförsök, medan flickor oftare tas upp i famnen där de ombeds berätta hur det känns. Inte så konstigt då, att vi växer upp och förväntar oss att kvinnor och män ska hantera sin smärta på olika sätt.

Fysioterapeuten och psykologen Anke Samulowitz forskar vid Göteborgs universitet om långvarig smärta och genusnormer – det vill säga stereotypa föreställningar om kvinnor och män med långvarig smärta – och hur dessa föreställningar i sin tur påverkar både individen och dess vård och behandling.

– I vetenskapliga artiklar beskrivs kvinnor med långvarig smärta som mer emotionella och känsliga, medan män anses mer tåliga, berättar hon.

TIDIGARE FORSKNING har många gånger visat att det finns en benägenhet att överskatta mäns smärta och underskatta kvinnors. Det gäller både bland allmänheten och bland sjukvårdspersonal. Och det kan förstås få konsekvenser om vi tror att kvinnor överdriver och att män inte vanligtvis visar sin smärta, så när de väl gör det måste det vara riktigt allvarligt.

Detta kan vara till nackdel för både kvinnor och män. Risken är att man missar kroppsliga orsaker till kvinnors smärta och att de därmed blir underbehandlade. När det gäller män finns i stället en risk att man missar hur långvarig smärta kan påverka den psykiska hälsan, så att män inte får den psykologiska behandling de kanske skulle behöva.

EN STUDIE VI tidigare skrivit om i Reumatikervärlden visar att män med smärta i högre utsträckning behandlas med morfinpreparat medan kvinnor oftare än män får antidepressiva läkemedel.

– Det finns förvisso biologiska skillnader mellan kvinnor och män som gör att vissa läkemedel kan ge olika biverkningar eller vara olika effektiva. Behandlingsskillnader kan alltså vara motiverade i vissa fall, och jag ifrågasätter inte att antidepressiva kan vara effektiva, men om man förskriver antidepressiva bara för att man tror att kvinnors smärta brukar ha psykiska orsaker, då kan det bli fel, säger Anke Samulowitz.

I sin doktorsavhandling genomförde hon bland annat en intervjustudie där patienter med långvarig smärta deltog. De intervjuade var alla medvetna om de stereotypa föreställningar som finns om män respektive kvinnor med smärta. Kvinnorna upplevde till exempel att män tas mer på allvar i vården och trodde att de förmodligen hade fått fler undersökningar och mer behandling om de varit män. Männen å andra sidan upplevde att de förväntas vara tuffa och starka och inte ha smärta. De trodde att de skulle ha blivit bemötta med mer empati om de varit kvinnor.

Vid sidan om forskningen arbetar Anke Samulowitz på Kunskapscentrum för jämlik vård i Västra Götalandsregionen. Hon ser att det finns ett stort intresse för dessa frågor bland hälso- och sjukvårdspersonalen.

– När det handlar om sociala normer är ett första steg att över huvud taget se dem. Det måste finnas tid för personalen att reflektera och att diskutera med varandra om hur de bemöter människor olika, utifrån kön men också utifrån andra faktorer, som etnicitet och ålder.

I APRIL HÖLL Anke Samulowitz i ett webinarium för Reumatikerförbundets medlemmar där hon berättade om sin forskning. Som patient eller närstående är det bra att själv börja fundera kring vad man förväntar sig eller tar för givet när det gäller andra, menar hon. Hälso- och sjukvården är en spegel av samhället och dessa föreställningar finns överallt, inom vården men också i vårt sociala liv.

– Vi kan alla hjälpas åt att ifrågasätta dem. Och om vi tycker att vi blir bemötta utifrån stereotyper inom vården kan vi, om det känns rätt, gärna prata om det, säger hon.