Varför är det viktigt med arbetsterapi?
Varför är det viktigt med arbetsterapi?
– Man fokuserar på de dagliga aktiviteterna som gör att livet fungerar praktiskt och gör tillvaron meningsfull. Vi har ett perspektiv som sträcker sig från att kunna öppna burkar hemma till att klara av att arbeta och ha ett socialt liv. Målet kan vara att bibehålla de aktiviteter man har eller återgå till livet som det var innan sjukdomen, så långt det är möjligt. Att få tillgång till arbetsterapeut och andra professioner i rehabteamet kan vara avgörande för att kunna hantera sin sjukdom och leva på det sätt man önskar.
Vad kan det innebära konkret?
– Tillsammans sätter vi upp mål, det kan kretsa kring ökad självständighet i vardagen; att lyckas laga mat, klä på sig själv eller borsta tänderna, eller mål om att delta i arbetslivet eller i det sociala livet på det sätt man önskar. Vi tittar extra på händerna, som är vårt redskap i det mesta vi gör, vare sig det handlar om hushållssysslor eller jobbet. Vi provar ut verktyg och hjälpmedel, hjälper till med strategier kring aktivitetsbalans och ger tips och råd kring hur man kan kommunicera sina behov och begränsningar så att familj, vänner och kollegor förstår.
Vilka verktyg finns det för arbetslivet?
– Det kan vara att man behöver en anpassad arbetsplats, men det kan också handla om strategier för att få energin att räcka.
Vad händer om man inte får den rehabilitering man behöver?
– Risken blir att man inte klarar sina vardagsaktiviteter på samma sätt som man kanske skulle ha gjort om man fick rätt rehabilitering. Det kan handla om att inte kunna arbeta så mycket som man vill, att inte orka träffa sina vänner, att inte orka sköta hushållssysslor eller inte kunna hantera sin aktivitetsbalans vid till exempel fatigue. Bristfällig rehabilitering kan få olika konsekvenser beroende på person, men gemensamt är att man inte klarar att bibehålla alla sina roller i livet lika bra som om man skulle få professionell hjälp och stöd.
Hur ser du på tillgången till jämlik rehabilitering?
– I vissa regioner får man hjälpmedel gratis, i andra får man bekosta dem själv. Så ska det inte vara, utan alla ska få samma förutsättningar att ta del av en god rehabilitering. Även kunskapsläget ser olika ut i olika delar av landet, inte minst när det gäller sällsynta diagnoser. På många håll inom primärvården finns en osäkerhet kring vad man får och inte får göra när det kommer till rehabilitering, speciellt när det gäller systemsjukdomarna där det är individuellt hur patienter påverkas vid exempelvis lungpåverkan. I de fallen skulle specialistvården kunna fungera som en kompetenshubb dit man kan vända sig för kunskapsstöd.
Malin Regardt
Text: Therese Johansson
Ur Reumatikervärlden 2025/5