Varmvattenbassängen som räddades i Malmö och Lund

Bassängträning är en fråga som det finns stort intresse för bland reumatiker. Det är en träningsform som ger stor glädje för många och kan för vissa i perioder vara den enda träningsform som fungerar. Värmen i bassängen och vattnets lyftkraft kan göra det lättare att röra på sig.

Trots detta är det många av baden runt om i landet som återkommande hotas av nedläggning, enligt Reumatikerförbundet som länge har följt ämnet.

– Vi hade allt från lättare till mer intensiv bassängträning i grupp och instruerade också patienter individuellt. Det var träning som på så sätt blev tillgänglig för många patienter med varierande förutsättningar och behov och har varit till stor glädje för många, säger hon.

Men 2014 ledde olika besparingar inom universitetssjukhuset till att man föreslog att stänga ned varmvattenbassängerna i Malmö och Lund. Sofia Hagel minns att det ledde till starka reaktioner och hon berättar att både enskilda patienter, föreningar och distrikt engagerade sig. Det skrevs också insändare i södra Sveriges största dagstidning Sydsvenskan.
Eftersom beslutet kunde leda till förändringar för patienter ansåg universitetssjukhuset, bland flera orsaker, att frågan om varmvattenbassängträning för reumatiker behövde undersökas ordentligt och man startade en så kallad Health Technology Assessment (HTA). Det är en slags konsekvensanalys och systematisk granskning baserad på vetenskaplig dokumentation om bassängträningens värde för patienter med reumatisk sjukdom.

Sofia Hagel och tre reumatologer ingick i expertgruppen som arbetade med HTA:n. I arbetet ingick att undersöka vad det fanns för vetenskaplig evidens för effekter av bassängträning vid flera reumatiska sjukdomar samt att bland annat titta på vilka patienter som skulle drabbas av beslutet.

– I vår slutsats gjorde vi också etiska överväganden om patienters integritet och rättvisa utifrån principen att göra gott och inte skada, liksom att vi tittade på eventuella undanträngningseffekter om bassängerna stängdes och man hänvisades till andra alternativ, säger Sofia Hagel.

Den upplevda patientnyttan ansågs av expertgruppen dessutom som hög och att bassängträningen bidrog till att många fick återkommande träning som skulle vara svår att ersätta.

– Baserat på resultaten från HTA:n beslutade man att inte stänga bassängerna.

När Sofia Hagel Hagel får frågan om vad hon anser som den viktigaste komponenten till beslutet, svarar hon att det var flera bidragande faktorer som spelade in. Dels att förbundets medlemmar engagerade sig och dels att det ledde fram till en HTA där man sammanställde vetenskaplig evidens och andra erfarenheter och konsekvenser.

– Det var förbundets medlemmar, enskilda reumatiker och patienter och deras engagemang, liksom aktivitet i föreningar och distrikt, som bidrog till att man beslutade att HTA:n skulle göras. Utan brukarnas reaktion hade det sannolikt inte genomförts en så fördjupad analys av detta, säger hon och fortsätter:

– Det är viktigt att engagera sig och ställa frågor kring det som händer i sjukvården. Som patient enskilt och organiserat är det viktigt att följa utvecklingen och också försöka möta de som fattar besluten om sjukvård i olika forum där man bor. Är man dessutom engagerade i förbundet sker det ju också både regionalt och nationellt.

Sofia Hagel poängterar även vikten av fortsatt forskning om bassängträning och dess effekter och säger att den nyttan och glädjen som patienter upplever tyvärr inte riktigt gått att fånga i de studier som hittills gjorts.

Rapporten finns att läsa genom att ladda ner den här: