Vikten av två ben i forskningen om reumatiska sjukdomar

Vem är Britt-Marie?

Har du något specialintresse inom reumatologin?

-Ja, jag är disputerad inom reumatoid artrit (RA) men har också varit mycket engagerad inom osteoporos (benskörhet). I närtid har jag varit processledare för det nationella vårdförloppet för osteoporos och tidigare även deltagit i arbetet för de nationella riktlinjerna för rörelseorganens sjukdomar. En fördel med att ha arbetat på en mindre klinik är annars att jag fått möta människor med de mest skiftande reumatologiska diagnoser.

Årets forskningsanslag från Reumatikerförbundet gör en särskild satsning inom ämnet rehabilitering. Hur tänker du runt detta?

Jag tänker att det är viktigt med ett ben i grundforskningen, som att forska om prognoser, diagnosticering, läkemedel, med mera. Minst lika viktigt är det med ett andra ben i rehabiliteringsforskningen. Det är ju kroniska och ofta livslånga sjukdomar som vi har att göra med. Här finns ett behov av både fysisk hälsa men även psykisk och mental livskvalitet.

-Min erfarenhet är att man ibland ställer läkemedelsbehandling mot rehabiliterande insatser det tror jag är olyckligt inte minst om vi ser till aspekten smärta. Inom området smärta behöver vi båda våra ”forskningsben” och här är rehabiliteringen synnerligen viktig. Jag vill också passa på att lyfta det reumatologiska teamets roll. Vi behöver helheten och att vi tar vara på varandras kompetenser och kunskap för att möjliggöra så bra resultat som möjligt.

Varför du anser att Reumatikerförbundet forskningsanslag är viktiga för forskningen inom reumatiska sjukdomar som helhet?

-Framför allt för att Reumatikerförbundet är en anslagsgivare som kan se behovet utifrån ett perspektiv av ”att leva med reumatisk sjukdom”. Det speglar alla de medlemmar som organisationen har bakom sig. Och i detta fall behovet av rehabilitering.

Om du tittar i kristallkulan, hur ser du på forskningen framtid inom reumatologin?

Jag tror att man måste fortsätta att ha grundforskning för att komma fram till orsak parallellt med fokus på rehabilitering och livskvalitet för personer som lever med reumatisk sjukdom. Här kommer smärtrehabilitering och behandling av smärta att bli central.

-Om vi i stället tittar i backspegeln på den reumatologiska forskningen som den var när du började som reumatolog för 30 år sedan, vad ser du då? Då ser jag långa vårdtider, rädsla för att försämra sjukdomen med fysisk aktivitet och sämre möjlighet till adekvat medicinering. Behandlingen och inställningen speglade så långt forskningen hade kommit då. Idag har forskningen gett vården möjlighet att tidigt gå in med spetsinriktad antireumatisk medicin. Fysisk aktivitet och träning är självklart som del i behandling på ett annat sätt och framför allt har forskningen bidragit till att vi idag har målet att en person med reumatisk sjukdom skall kunna leva ett så vanligt liv som möjligt trots sin diagnos.

Till sist. Hur det känns att sitta i Reumatikerförbundets styrelse?

Jag ser det som ett hedersuppdrag och tror att jag utifrån min yrkeserfarenhet kan jag bidra med att få ihop bilden från två håll både från professionens perspektiv men även från den enskilda individen, patientens perspektiv. Som reumatolog har jag värdesatt samtalet med mina patienter och jag tror det är viktigt att lyssna för att hitta lösningar.