Hem » Nyheter » Min berättelse – Ulrika Toft Hansen

Min berättelse – Ulrika Toft Hansen

Tidigare handbollsproffset Ulrika Toft Hansen trodde att karriären var över när hon fick reumatism. Men efter att hon börjat experimentera med kost och träning tog hon sig tillbaka till toppen – och kunde själv bestämma när det var dags att lägga handbollsskorna på hyllan.

– Hallå, hör du mig? Ser du mig?

Ulrika Toft Hansen tittar in i datorns kamera. Hon står böjd över sin köksbänk i hemmet i Paris och väntar på att bilden ska sluta hacka. Här bor hon tillsammans tillsamman med sina barn och sin man, som spelar handboll på elitnivå i den franska huvudstaden.

Ulrika är tidigare elitidrottare och spelade i det svenska handbollslandslaget under sex år. Men mitt i karriären och på högsta nivå konstaterades det att hon hade reumatism.

Det här är Ulrika Toft Hansen

Ålder: 34 år.

Bor: Paris.

Gör: Handbollsproffs i 15 år och spelade sex år i svenska landslaget, men avslutade karriären sommaren 2020. Har bland annat vunnit två SM-guld och ett EM-brons.

Familj: Gift med den danske handbollsspelaren Henrik Toft Hansen. Mamma till Oliver och Ida, födda 2015 och 2018.

Diagnos: Reumatoid artrit.

Övrigt: Brinner extra för frågor mat och motion kopplat till reumatiska sjukdomar.

– Hela mitt liv förändrades. Det var hemskt att gå från att ha haft kroppen som arbetsredskap till att se hur den plötsligt bröst ner bit för bit.

Första gången som Ulrika märkte att något med kroppen var fel var sommaren 2017 och hon var 29 år. Fingrarna och fötterna hade börjat svälla upp. Lagets läkare garanterade att det inte var något fel på henne. Men med en mamma som har jobbat på reumatologen och med en farmor som hade reumatism, visste hon att hennes symptom stämde in på sjukdomen.

– Innerst inne förstod jag vad som var fel med min kropp. Men jag sade ingenting eftersom jag förstod att det kunde innebära att jag inte skulle få spela mer, så jag fortsatte att träna.

Men när hösten kom kunde hon inte längre gå ordentlig och grät sig igenom landslagsträningarna. Ganska snart kunde hon inte heller gå ner för en trappa själv eller hålla sin son i handen på grund av alla smärtor i kroppen. Då skickade läkarna vidare henne till en reumatolog – som bara behövde titta på henne för att konstatera att hon hade reumatism. Lederna var då så svullna att Ulrika direkt fick ta 15 kortisonsprutor.

– Där brakade min värld ihop. Min kropp var mitt arbetsredskap, så det var ett otroligt svårt besked att få. När jag tänkte på framtiden såg jag bara en rullstol framför mig.

Efter beskedet blev hon först sur på att hon först fått höra att hon mådde bra, men sedan såg hon fördelarna med att lagläkaren inte visste hur hon egentligen mådde.

– Jag ljög efter mitt besök hos reumatologen och sade att allt var bra, för jag behövde inte berätta hur jag mådde. Jag skulle spela VM, så jag fortsatte att ignorera sjukdomen, säger Ulrika och fortsätter:

– Handboll spelas ofta under kvällstid, och jag hade mest ont på morgonen, så jag löste det genom att värma upp kroppen under dagen.

Den strategin höll ett tag, men snart fick hon mer och mer ont. Ulrika beskriver det första året som sjuk att det kändes som att hon hade inflammation i varje led i kroppen. Ibland hade hon så ont att hon inte kunde lyfta ner en kaffekopp från skåpet på egen hand.

– Den här tiden var helt fruktansvärd. Inte bara för mig själv, jag hade också skuldkänslor för att jag var en dålig mamma när jag hade så ont. Jag har spelat handboll med brutna fingrar och fött barn, men smärtan som reumatism kan ge motsvara inget av det, den smärtan är olidlig.

Men då kom Ulrikas vinnarskalle fram. Hon ville inte att reumatismen skulle bestämma vad hon skulle göra med sitt liv. Snart efter att hon fött sitt andra barn bestämde hon sig för att börja experimentera med kosten.

– Jag bestämde mig för att detta inte skulle bli mitt öde bara 30 år gammal och jag började fundera i alternativa banor och förändrade bland annat min kost. Jag tog bort allt socker och åt mer grönt och ekologiskt. Jag började träna igen eftersom det var värre för kroppen när jag inte rörde på mig. Jag märkte att direkt att kroppen mådde bättre och svarade positivt på den nya maten och träningen.

Hon berättar att hon snart lärde sig vilken mat som kroppen fick smärtor av.

– Åt jag en kanelbulle fick jag ont i två-tre dagar, vilket gjorde att det inte värt att äta den. Jag uteslöt alkohol, vilket många här i Frankrike tyckte var märkligt. Självklart har jag ibland varit på fest och ätit eller druckit något som jag sedan dåligt av, men då har jag vetat vad som väntat och tagit konsekvenserna av det valet.

Hon säger att kontrollen av maten har blivit hennes sätt att undvika att ta vissa läkemedel.

– Givetvis behövs mediciner också, men jag vill se hur långt jag klarar mig utan. Jag försöker lyssna på kroppen och hitta orsaken bakom smärtan. Jag förstår om vissa inte håller med, men jag gör det som jag märker funkar för mig och hoppas att det kan inspirerar andra.

Ett halvår efter att Ulrika fött sin dotter fick hon plötsligt en förfrågan från Paris 92, en av världens bästa handbollsligor, att börja spela för dem.

– Det var otroligt svårt och tufft att komma tillbaka på handbollsplanen. Jag fick kämpa hårt för att det skulle bli verklighet. Men med hjälp av mitt nya synsätt på mat och träning så gjorde jag det. Trots reumatismen var jag tillbaka i världstoppen igen, säger Ulrika.

Hon spelade sedan två säsonger innan coronapandemin gjorde att hon kände att det var dags att lägga handbollsskorna på hyllan.

– Har man reumatism bör man undvika bollsporter och höga hopp, men det är just det som vi gör inom handbollen. Jag vill att andra ska veta att man inte behöver begränsa sig bara för att man har en sjukdom. Hitta det som funkar för sig, säger Ulrika.

Hur har sjukdomen påverkat ditt liv och hur är det idag?

– Reumatismen har förändrat hela mitt synsätt på livet. Det är stressigt att vara elitidrottare, man ska alltid vara starkare, snabbare och prestera bättre. Som idrottare är man inte snäll mot sin kropp, så det var kanske inte konstigt att jag fick en reumatisk sjukdom. Ibland funderar jag om jag provocerade fram den.

Hon säger att hon ser ljust på framtiden.

– Jag är lyckligt och glad som idag kan ställa mig upp ur sängen utan att han ont. Men samtidigt letar fortfarande efter vem jag är nu. Det var inte bara en hobby som försvann när jag slutade med handbollen utan hela min identitet, så nu vill jag hitta en nu där jag kan inspirera andra att det går att ta sig till toppen – trots reumatism.

Ulrikas bilder

Text: Carin Fock
Foto: Privata

Har du en berättelse att dela? Var med och sprid kunskap om hur det är att leva med en reumatisk sjukdom. Använd hashtaggarna #minberättelse #reumatikerförbundet på Instagram. Du kan också kontakta Carin Fock och bli en av våra reumatikerstjärnor!

Fler porträtt hittar du samlade på: Min berättelse

Läs mer om diagnosen reumatoid artrit

Facebook-kommentarer

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.