”Jag fick fyrtio nya jättetrevliga kollegor”

Hon föll.

Inte för sporten, till en början, utan på planen. De första träningarna var Carina Holmgren helt enkelt lite för het på bollen och tappade balansen.

– Jag lyckades dessutom göra självmål och orsaka en straff. Då tänkte jag att det här med gåfotboll kanske inte var något för mig.

Där hade hon fel. Nu, knappt ett år senare, ger hon sig fortfarande ut på planen två gånger i veckan. Så länge det inte är kallare än fem minusgrader – då konstgräset blir för halt och skaderisken för stor – möts spelarna på Enskede IP. De är allt som allt ett fyrtiotal kvinnor i åldersspannet 60–84 år.

– Jag tyckte först att det lät så töntigt, ”gåfotboll”, men det är det inte. Det är jättejobbigt! Många som är med har spelat fotboll på hög nivå, så man får finna sig i att inte vara någon stjärna.

Namnet säger det mesta: det handlar om fotboll, fast med springförbud (även om alla kanske inte alltid helgar den regeln, som hon låter förstå). Höga bollar och närkamper är inte heller tillåtet, och i stället för inkast är det inspark som gäller.

– Det är inte på blodigt allvar, men visst kan det hetta till. Någon kan ju skrika ibland, men sedan skrattar alla. Det är inga sura miner eller så; man får klanta sig.

Gåfotboll är en sport som Carina Holmgren kan ägna sig åt, trots RA, artros och benskörhet. Och hon är inte den enda i laget med reumatism. Träningen stärker kroppen, ger balans, och förbättrar såväl kondition som koordination.

De fysiska fördelarna är dock bara den ena aspekten, säger hon. Gåfotbollen är också välgörande för psyket.

– Det handlar om social aktivitet och gemenskap. Vi gör många andra saker tillsammans än att träna: fikar, går på AW, har ”fys och mys”. Jag tror att det är viktigt för många, och kanske särskilt om man inte har ett så väldigt socialt aktivt liv i övrigt.

Carina Holmgren fick sin RA-diagnos 1990. Hon hade hakat på 80-talets gymtrend, och antog först att smärtan i axeln var träningsvärk. Inflammation, sade läkaren, och efter en kortisonspruta gick hon till gymmet igen. Men värken gav inte med sig.

– Så plötsligt small det till. Det var aggressivt. En dag kom jag inte upp ur sängen. Knäna var jättesvullna och inflammerade, skulle det visa sig. Jag hade till och med svårt att tugga! Efter det blev jag inskriven på SÖS.

Diagnosen gav henne panikkänslor, berättar hon. Vid 29 ålder upplevde hon att livet knappt börjat – och så var det redan slut. Det var i alla fall vad hon föreställde sig. Den där läkaren som gett en kortisonspruta hade talat om en skola för reumatiker och om rullstol.

Själv visste hon inte mycket om reumatism. Referensramen begränsades mer eller mindre till en gammal klasskamrats mamma.

– Hon hade behandlats med de gamla preparaten, innan det fanns biologiska läkemedel, och mådde därefter. Hon dog ganska ung. Det var inte en bild som jag ville se mig själv i.

Det behövde hon inte heller: diagnosen blev inte slutet på någonting. Efter fem år var hon så bra i lederna att hon kunde sluta också med den smärtstillande naproxenen. Arton år senare, 2013, fick hon visserligen ett nytt skov, men det blev aldrig så illa som där i början.

– Jag har en stelhet kvar i den ena handleden. Läkarna som jag träffat på senare år säger att man borde ha gjort något åt brosket på 90-talet, men jag klandrar dem inte. Det är inte hela världen. Jag har lärt mig leva med handledens begränsningar. På det stora hela har jag kommit lindrigt undan och är tacksam för att jag mår så himla bra.

Hon berättar om ett rörligt liv, trots sjukdomen, dirigerat efter lustprinciper. Första jobbet var på ekonomiavdelningen på skivbolaget EMI, dit hon sökt sig på grund av musikintresset (Bowie var då favoriten).

– Det var inte för att få träffa några kändisar. Jag var tvärtom blyg på den tiden. När Gyllene Tider var där vågade jag knappt titta på dem. Jag ville bara vara nära musiken och i den där miljön.

Sedan dess har hon bland annat jobbat i resebranschen, med marknadsföring och att ”kränga däck från Italien”. Hennes sista jobb var som kommunikations- och marknadsansvarig för ett företag inom detaljhandeln.

– Det var fullt upp av resor och möten och kontakter. Jag hade väldigt kul.

Och så plötsligt – pensionen. Eller plötsligt och plötsligt, den var självvald. Ändå kändes tiden efter lite vilsen, berättar hon.

– Det var lite konstigt att vara hemma. Det blir lätt att man har oceaner av tid som pensionär. När det är kallt ute kanske man tänker att man ska sova lite längre, men det funkar inte riktigt.

Det var inte så att Carina Holmgren var sysslolös. Hon skriver på ett bokmanus och ”nosar på” akvarellmålning. Och så ägnar hon sig åt musiken. Hon spelar piano – ”bra för fingrarna, hjärnan och tålamodet” – och skapar elektronisk musik i appen Garageband.

– Skriv inte det. Jag ska inte hålla på med det. Jag borde lägga mer tid på pianot, inte på att leka…

De många kreativa sysslorna har dock en gemensam svaghet: De saknar ett tydligt socialt sammanhang. Och det var där som gåfotbollen kom in i bilden.

– Det var som att jag plötsligt fick fyrtio nya jättetrevliga kollegor. Det är en väldigt fin gemenskap, som föreningen har byggt upp under lång tid.

Gåfotbollen har också lett in henne på nya spår, berättar hon. Hon har till exempel fått ett nyväckt intresse för damfotboll.

– Vi är ett gäng som går och ser Bajen ihop. Jag har blivit så nördig att jag till och med har köpt till en kanal för att kunna följa Women's Super League, WSL i England. Vi har 25 svenska tjejer som spelar där.

Och framåt då? Carina Holmgren funderar på att vara med i cupspel i år. Hon har hittills avstått det. Det är det många som gör, berättar hon, av rädsla för att skada sig.

Att haka på träningen uppmanar hon dock alla som kan att göra.

– Det här är något som funkar även för Ingrid, 82, som precis som jag går till reumatologen på Huddinge och käkar metotrexat. Vi har båda RA – och spelar fotboll!