”Jag ser mer sjuk ut än jag känner mig”

I ett nummer av Västerbotten-Kuriren från 1981 finns en bild på en femtonårig Patrik Norqvist. Tidningen är på plats i pingishallen för att skildra sportlovsaktiviteter, och han har ställt upp sig i en stel servepose.

Något annat kan han inte bjuda på. Han har nämligen just upplevt ett fruktansvärt inre hugg i korsryggen och kan knappt röra sig.

– Det är verkligen som att något har gått sönder. Smärtan är otrolig, berättar han.

Det har gått 45 år sedan dess, och i dag är Patrik Norqvist ett välkänt ansikte i större tidningar än Västerbotten-Kuriren. Efter att han i våras vunnit realityshowen Förrädarna i TV4, och sedan förärats ett sommarprat, har den Umeåbaserade rymdfysikern numera svårt att promenera i Stockholm utan att människor stannar honom på gatan med kameror och frågor.

Det händer då ibland att samtalen kommer in på hans nacke, som är så stel att han bara kan vrida huvudet 10–15 grader.

– Det är många som undrar vad som har hänt, om jag har nackspärr. ”Det är kroniskt”, svarar jag. Då skäms de kanske, men jag tycker att det är naturligt att man undrar.

Han kan själv reagera när han ser sig i tv, berättar han.

– Jag har ju lärt mig att tåla min egen röst, men det är jobbigt att se hur jag rör mig. ”Är det så där jävligt?”, tänker jag. Jag ser mycket mer funktionshindrad ut än jag känner mig.

Ryggsmärtan blev första tydliga symtomet

Patrik Norqvist har ankyloserande spondylit (AS) och det där hugget i korsryggen var det första tydliga symtomet. Året därefter kom ytterligare ett tiotal kraftiga attacker.

Det värsta inträffade när han skulle stiga av en buss och inte kunde röra benen tillräckligt för att ta sig ner för trappan.

– Jag försökte med armkraft, och när jag tog de sista stegen ut svartnade det nästan för ögonen. Sedan fick jag myrstega mig hem.

Trots anfallen skulle det ta lång tid innan han fick rätt diagnos. Hans familj hade ingen historia av reumatisk sjukdom, och den första läkaren misstänkte något helt annat: växtvärk.

Patrik Norqvist hade vuxit tio centimeter på ett år, och efter att ha röntgats skickades han hem med en försäkran om snar bättring.

Någon sådan upplevde han dock inte. I stället kröp smärtan uppåt, och i tidiga tjugoårsåldern kunde han vakna på morgonen med stark nackspärr och en stelhet som fanns kvar efter att det onda gett med sig.

Diagnosen kom flera år senare

– När jag var tjugotre sökte jag upp sjukvården för andra gången, och den här gången fick jag svar. Då kände jag nästan lättnad: ”Okej, nu vet jag.”

Samtidigt fick han veta att redan den första röntgenläkaren hade haft sina misstankar. Röntgenbilden från 1981 innehåller nämligen ett frågetecken: ”begynnande Bechterew?”

– Man tycker ju att om de skriver ett sånt frågetecken borde man återkomma om ett halvår och ta en ny bild, särskilt om det inte har blivit bättre. Men det gjordes aldrig.

Är han bitter över den första läkarens slarv? Nej. Han ser rent av vissa fördelar med att diagnosen dröjde.

– Hade femtonåriga jag fått veta direkt att det var en kronisk sjukdom hade det nog varit ett hårt slag. Nu fick jag behålla hoppet om pingisen några år till.

När pingisen försvann öppnades en ny väg

Kanske påverkade sjukdomen också hans framtida yrkesliv, säger han. När sporten till sist blev omöjlig fanns tid för annat, och han började prestera bättre i skolan. Särskilt lätt hade han för matte och fysik.

Efter gymnasiet sökte han in till teknisk fysik på universitet, och under det fjärde läsåret kom en lärare fram till honom och en kursare.

– ”Jo, det är så att vi precis ska skjuta upp en satellit och behöver en person som kan analysera satellitdata och bli doktorand i rymdfysik. Är någon av er intresserad?”

Patrik Norqvist gav inget tydligt besked, men hade svårt att tänka på något annat den kvällen. Forskare i rymdfysik – det lät coolt.

– Dagen efter sökte jag upp läraren, innan 08.15 då lektionen började, och berättade att jag var intresserad.

Så blev Patrik Norqvist forskare vid Umeå universitet.

Från rymdfysik till vetenskapsförmedling

Men det är inte så mycket hans akademiska som hans pedagogiska kvaliteter som gjort honom till en offentlig person. Genom shower, föreläsningar och skolbesök har han blivit landets kanske mest framstående vetenskapliga folkbildare, något som nyligen förlänade honom Mensapriset.

– Jag brukar kalla mig för en ”stand up physics”-entertainer, berättar han.

Tv-karriären inleddes när Filip och Fredrik plockade in honom i sitt program Boston Tea Party, där han i ett stående inslag förklarade komplex fysik på ett roligt sätt, som varför en macka alltid landar med smöret neråt och vad som fanns innan Big Bang.

Vad som sedan gjort honom till ett bekant ansikte är hans frekventa närvaro i Nyhetsmorgon.

– När det gäller tv-grejer är det här nog det jag är mest stolt över: Du har ett antal frågor att reda ut, det är direktsändning och du har exakt nio minuter på dig – inte nio minuter och tio sekunder. Hittills har jag inte tabbat mig en enda gång.

Att leva med ankyloserande spondylit

Hade Patrik Norqvist suttit där han sitter i dag, om inte sjukdomen dragit ett streck över pingisplanerna?

Han har funderat på den frågan. Kanske blev reumatismen en möjliggörare. Men har den också hindrat honom?

Det är klart att han har ont, berättar han, men han gör vad han kan för att hålla smärtan i schack: ståbord, promenader och varma bad.

– Stelheten har inte förvärrats på tjugo år, men värken tilltar. Jag tar någon långverkande Ipren-variant innan jag lägger mig, och dåliga dagar kompletterar jag med Alvedon. Förut kunde det gå månader mellan de tillfällena, numera kommer de oftare.

Men det finns fortfarande bättre veckor, som under inspelningen av Förrädarna.

– Det är klart att det var en chansning. Om det hade varit en vecka med ischias hade inspelningen varit rena tortyren. Men det lät så pass kul att jag inte kunde tacka nej, och eftersom ryggen är på väg att bli sämre kände jag också att det var lite sista chansen – om jag inte gjorde det nu skulle det aldrig ske.